Elisabeth Hjortvid in memoriam

2017-09-25 av . Inga kommentarer ».

Det blir tomt på Stol nr 4 nästa gång Smålands Akademi möts. Där skulle Elisabeth Hjortvid ha suttit. Efter en längre tids sjukdom har hon nu vandrat vidare till evigheten, och som vi kan önska ridande på en ståtlig häst långt från sjukdom och lidande. Ridning hörde ju till det som Elisabeth ägnade sig åt med liv och lust, långritter inte minst. Hon har skrivit flera fackböcker på temat hästar. Som en förberedelse till den uppmärksammade romanen Där Attilas häst trampat (2000) red hon bland ryttarnomader i Mongoliet för att så autentiskt som möjligt kunna skildra deras liv på folkvandringarnas tid. Så arbetade Elisabeth med sitt författarskap. Hennes intresse för historia hade redan 1988 resulterat i romanen Tjavva där handlingen med trälflickan Tjavva utspelar sig under järnåldern. Även inför denna roman förberedde hon sig praktiskt för att kunna skildra livet på järnåldern så korrekt som möjligt. 1991 kom fortsättningen på Tjavvas äventyr med romanen Tjavva på Långvind.

Gedigen kunskap i ämnet historia hade Elisabeth skaffat sig genom studierna vid Uppsala universitet som resulterade i en fil.mag. i ämnena historia, nordiska språk och litteraturhistoria. Hon fick därefter en adjunktstjänst vid Västerviks gymnasium där hon undervisade i svenska och historia. Hennes skönlitterära debut kom 1974 med Tara, Barbros första häst.

Elisabeths erfarenhet av långritt gjorde att hon med inlevelse kunde skildra livet till häst i den historiska romanen Dackes ryttare Sigge (2007), där hon låter en flicka ikläda sig rollen som en av Dackes krigare. Hennes sista roman blev Klyva vinden (2016), där handlingen utspelar sig på 300-talet f.Kr. Hennes omfattande produktion inrymmer också en rad bilderböcker.

Bilden av Elisabeth blir inte fullständig om man inte också nämner hennes stora intresse för hundar. Det gladde henne under den långt utdragna sjukdomsperioden att hon orkade skaffa en ny hund som följeslagare. Han måste nu sakna sin matte och undra vart hon har tagit vägen.

Kort tid efter det att Elisabeth tilldelats Emilpriset av Smålands Akademi blev hon själv en av ledamöterna. Vi minns med glädje hennes smittande entusiasm och idérikedom. Hon engagerade sig i Akademins arbete och var redaktör för en av skrifterna. Hon var också en flitig och uppskattad föreläsare, bland annat om Småländska ord och läten, en bok hon var redaktör för. Hon medverkade även med texter i flertalet av Akademins skrifter.

Om man ska ge en sammanfattande beskrivning av Elisabeth, så skulle man kunna säga att hon var den småländska envisheten och segheten personifierad. Hon besatt även ett rikt mått av snille. Vi sörjer henne och känner djupt deltagande med hennes make och döttrar och deras familjer.

 

För Smålands Akademi

Ingrid Nettervik                          Jan-Olof Johansson

 

 

Lämna en kommentar