– Småland –

Stefan Edman: Tal på SMAK:s 30-årsjubileum

Äntligen satt bispen i denna sal

där salig Esaias fordom höll tal;

på hans högra sida med spjuvermin:

Riksklenoden, Sagans Queen!

Så stöter han kräklan i mötesbordet

och ger sig själv det förlösande ordet:

”Småländske snillen, idag ska här skapas

en Akademi som vill sig begapas

av de arton under Börshusets gamla kristall

som trott sig allena med bokligt kall.

I Sigfrids provins stod kulturens vagga

och hit må vi därför berömdheter ragga

att prisas i Carls och Viktors ljus!

Och själva bege oss till socknarnas hus

att förmedla så gott vi förmår en spis

av smak och vitterhet, vår devis.

Har ni ock passion för denna vision

så får vår mission en samfälld fason

och vi alla en smula skoj därtill

och det är väl något vi också vill?”

Bispen hämtar nu andan ett slag

och ser sig kring med milt behag.

Sen maj detta år är han känd för en syn;

ty han nedsteg likt Frälsar´n – fast med flyg! – från skyn

till lärjungar runt i sitt andliga rike;

ej hade allmogen skådat dess like!

Nu ler Tegnér på regnvåt staty:

”En Akademi, det vore ej fy!

Bror Hellström sprider sin skapande glöd

nära da´n för min egen lekamliga död!”

Då kom applåden från Astrid, idolen

och vi nickade alla bifall till målen.

Där satt Maggan Strömstedt, klok och skön

och Larsson, spränglärd, med nya rön.

Där var Tornehed, Pe Etts Växjöröst

och Svenskans Svegfors, stolt i sitt bröst

som nybakad chefredaktör minsann

(sen tog han sin mats ur vår krets och försvann!)

Där fanns Beijbom och jag, som blev ledamot

utan minsta spår av småländsk rot.

Där var bibliofilen, vänlige Wingborg;

att Alf och Torgny ej kom var ju sorg

men en annan stjärna var Möcklehults Peter

Nilson, romanskald som i radions eter

bildade folk i astronomin;

snart var han preses i Akademin

men det kunde ingen ana i kväll

när vår skara, bedräktad, frackklädd och säll

skred fram i Domkyrkans ljustända gång

till fullsatt högtid med tal och sång.

Jan Arvid orerar lärt över oden,

och Peter tar med oss på resa från jorden

till kosmos och tillvarons yttersta ark

för att åter landa på Smålands mark,

där mänskor ta´tt spjärn mot stenig morän

och Rydbergska gåtan om vadan, varthän.

Småbrukarsonen Vennberg, poet,

och Gidstam, landskapsbokens estet

får Tegners och Linnés allra första pris

och tackar och bugar på konstens vis.

Men utanför Domen stod folk på tå

för att se när Astrid klev upp i landå,

få vinka till hjälten och ropa hurra

men´s vi andra tåg´a med facklor åsta´

till festen däruppe på Östrabos höjd

med glam och glans och bordets fröjd.

Det här var begynnelsen, men det finns

ju åtskilligt annat jag gärna minns,

som första och enda mötet med Lindgren,

den helgen i Högsby när våren var sen.

Han sög på sin pipa, fåmäld och blid;

nu efteråt tror jag att kort var hans tid,

han längtade hem att skriva med lust

på Hummelhonung – som sen fick August!

Trettio höstar, trettio vårar

jag minns nästan alla, det går varma kårar

längs ryggen av lycka – och skön retorik,

så ymnig att stundom en adjektivfreak,

en vördad preses gick vilse i snåren,

men alltid till sist vände åter till spåren.

Tänk alla rara kommungubbs med fruga,

som i nystruken skjorta och fluga setts buga

för oss de vittra, och till bords sen bjuda

med lokala produkter och högstämt ljuda

en hyllning till traktens paradis

”som är värt att älskas på alla de vis!”

Och tänk, vår samlade prisparnass

så spännande bred, så vis – och vass!

Åh, alla dessa kulturkonnässörer

poeter, författare, musikestradörer

linneanskt upprymda naturcharmörer

och världsvana, ryktbara ámbassadörer!

Jag kan ej dem alla med blicken fånga:

hundrafemti´ är ju så underbart många!

Men jag gläds: de skapar, oróar och roar

och bygger oumbärliga broar

mellan vetenskap och sund humanism,

för bildning i tider av hat och schism.

Är priserna kanske vårt främsta värv

vår Akademis själva hjärta och nerv?

Kulturprofiler med lock och pock

som i Gustav den tredjes huvudstadsflock

har ej haft en chans i vårt fina SMAK,

där vi sysslar med uppdraget, rakt på sak

och funderar på sån´t som vi nu och på sikt

kan bidra till, med specifik vikt:

vad lokala kulturer och egen härd

kan betyda i denna komplexa värld.

Mödan med böckerna vi ger ut

är rolig; idéer tycks inte ta slut:

om mat och kärlek, ord och läten

om emigration och kulturens säten.

Och snart om uppfinningsrikedom:

bakåt och framåt en kreativ zoom.

”Gnosjöandan” sa man ju förr,

vår kommande bok öppnar framtidens dörr!

Vi gillar och lär av var´ann, med respekt,

vi njuter, vi skrattar, en värmeeffekt!

Dock, någon gång har någon gått ur,

som upplevt något som gjort hen sur

Vi tror på öppenhet, allvar och sans

men också på humor och lite distans.

Så kan vår SMAK förbli stark och vital,

                      nu är jag framme vid mitt tals final.