Smålands akademi 30 år
Stefan Edman: Tal på SMAK:s 30-årsjubileum
Äntligen satt bispen i denna sal
där salig Esaias fordom höll tal;
på hans högra sida med spjuvermin:
Riksklenoden, Sagans Queen!
Så stöter han kräklan i mötesbordet
och ger sig själv det förlösande ordet:
”Småländske snillen, idag ska här skapas
en Akademi som vill sig begapas
av de arton under Börshusets gamla kristall
som trott sig allena med bokligt kall.
I Sigfrids provins stod kulturens vagga
och hit må vi därför berömdheter ragga
att prisas i Carls och Viktors ljus!
Och själva bege oss till socknarnas hus
att förmedla så gott vi förmår en spis
av smak och vitterhet, vår devis.
Har ni ock passion för denna vision
så får vår mission en samfälld fason
och vi alla en smula skoj därtill
och det är väl något vi också vill?”
Bispen hämtar nu andan ett slag
och ser sig kring med milt behag.
Sen maj detta år är han känd för en syn;
ty han nedsteg likt Frälsar´n – fast med flyg! – från skyn
till lärjungar runt i sitt andliga rike;
ej hade allmogen skådat dess like!
Nu ler Tegnér på regnvåt staty:
”En Akademi, det vore ej fy!
Bror Hellström sprider sin skapande glöd
nära da´n för min egen lekamliga död!”
Då kom applåden från Astrid, idolen
och vi nickade alla bifall till målen.
Där satt Maggan Strömstedt, klok och skön
och Larsson, spränglärd, med nya rön.
Där var Tornehed, Pe Etts Växjöröst
och Svenskans Svegfors, stolt i sitt bröst
som nybakad chefredaktör minsann
(sen tog han sin mats ur vår krets och försvann!)
Där fanns Beijbom och jag, som blev ledamot
utan minsta spår av småländsk rot.
Där var bibliofilen, vänlige Wingborg;
att Alf och Torgny ej kom var ju sorg
men en annan stjärna var Möcklehults Peter
Nilson, romanskald som i radions eter
bildade folk i astronomin;
snart var han preses i Akademin
men det kunde ingen ana i kväll
när vår skara, bedräktad, frackklädd och säll
skred fram i Domkyrkans ljustända gång
till fullsatt högtid med tal och sång.
Jan Arvid orerar lärt över oden,
och Peter tar med oss på resa från jorden
till kosmos och tillvarons yttersta ark
för att åter landa på Smålands mark,
där mänskor ta´tt spjärn mot stenig morän
och Rydbergska gåtan om vadan, varthän.
Småbrukarsonen Vennberg, poet,
och Gidstam, landskapsbokens estet
får Tegners och Linnés allra första pris
och tackar och bugar på konstens vis.
Men utanför Domen stod folk på tå
för att se när Astrid klev upp i landå,
få vinka till hjälten och ropa hurra
men´s vi andra tåg´a med facklor åsta´
till festen däruppe på Östrabos höjd
med glam och glans och bordets fröjd.
Det här var begynnelsen, men det finns
ju åtskilligt annat jag gärna minns,
som första och enda mötet med Lindgren,
den helgen i Högsby när våren var sen.
Han sög på sin pipa, fåmäld och blid;
nu efteråt tror jag att kort var hans tid,
han längtade hem att skriva med lust
på Hummelhonung – som sen fick August!
Trettio höstar, trettio vårar
jag minns nästan alla, det går varma kårar
längs ryggen av lycka – och skön retorik,
så ymnig att stundom en adjektivfreak,
en vördad preses gick vilse i snåren,
men alltid till sist vände åter till spåren.
Tänk alla rara kommungubbs med fruga,
som i nystruken skjorta och fluga setts buga
för oss de vittra, och till bords sen bjuda
med lokala produkter och högstämt ljuda
en hyllning till traktens paradis
”som är värt att älskas på alla de vis!”
Och tänk, vår samlade prisparnass
så spännande bred, så vis – och vass!
Åh, alla dessa kulturkonnässörer
poeter, författare, musikestradörer
linneanskt upprymda naturcharmörer
och världsvana, ryktbara ámbassadörer!
Jag kan ej dem alla med blicken fånga:
hundrafemti´ är ju så underbart många!
Men jag gläds: de skapar, oróar och roar
och bygger oumbärliga broar
mellan vetenskap och sund humanism,
för bildning i tider av hat och schism.
Är priserna kanske vårt främsta värv
vår Akademis själva hjärta och nerv?
Kulturprofiler med lock och pock
som i Gustav den tredjes huvudstadsflock
har ej haft en chans i vårt fina SMAK,
där vi sysslar med uppdraget, rakt på sak
och funderar på sån´t som vi nu och på sikt
kan bidra till, med specifik vikt:
vad lokala kulturer och egen härd
kan betyda i denna komplexa värld.
Mödan med böckerna vi ger ut
är rolig; idéer tycks inte ta slut:
om mat och kärlek, ord och läten
om emigration och kulturens säten.
Och snart om uppfinningsrikedom:
bakåt och framåt en kreativ zoom.
”Gnosjöandan” sa man ju förr,
vår kommande bok öppnar framtidens dörr!
Vi gillar och lär av var´ann, med respekt,
vi njuter, vi skrattar, en värmeeffekt!
Dock, någon gång har någon gått ur,
som upplevt något som gjort hen sur
Vi tror på öppenhet, allvar och sans
men också på humor och lite distans.
Så kan vår SMAK förbli stark och vital,
nu är jag framme vid mitt tals final.